Det här har jag aldrig berättat för någon förutom några få personer, men jag kommer aldrig glömma hur mamma ringde till mig en vecka innan du gick bort & berättade allt läkarna hade sagt till mormor när de kallat in till ett extramöte, de hade sagt att du hade max ett år kvar att leva & hur mamma säger till mig "när du var hemma sist kanske var sista gången du träffade morfar". Jag blev arg men samtidigt ledsen, jag började tänka "det kanske är sant, men nej det är det inte du kommer hinna träffa honom fler gånger".
Några dagar efter detta blev det bara värre & värre, jag pratade med både mamma & mormor för att höra hur det var med dig & fick då veta att du slutat äta/dricka samt vägrat ta medicinerna & att det bara var en tidsfråga innan dialysen skulle tas bort. Samma kväll ringer mamma & säger "vill du hinna träffa morfar en sista gång är det bäst att du bokar en resa nu, helst så att du kommer redan ikväll". Det första jag gjorde var att kolla resor & då hade det sista tåget/flyget gått för dagen. Jag bokade resan & åkte hem morgonen efter & hoppades på att få träffa dig en sista gång.
Hela denna kväll/natt/morgon var en plåga, det enda jag tänkte var "hoppas jag hinner". Det blev en sömnlös natt & jag ringde till mamma ett tiotal gånger för att kolla hur det var med dig & när hon gång på gång får upprepa att du har andningsuppehåll, paniken att jag kanske inte hinner hem börjar ta över, jag börjar inse att slutet är nära & att jag snart kommer förlora den dyrbaraste människan i mitt liv, en av mina bästa vänner. Dina sista dagar sa du knappt några ord & jag fick prata med dig en sista gång i telefonen, dock var det bara jag som pratade & jag minns hur jag berättade att jag snart skulle vara hemma & att vi snart skulle ses igen. Jag har fått berättat för mig att när mamma lade telefonen mot ditt öra så log du stort medan jag pratade.
På morgonen åker jag till flyget i hopp om att jag ska hinna hem innan det är försent, det är en lättnad att få kliva på flyget hem, tårarna rinner hela flygresan, jag gömmer mig under min luva & försöker sova samtidigt som jag försöker intala mig att jag kommer hinna hem, när flyget landar på Arlanda ringer jag mamma igen medan jag försöker få i mig lite frukost som jag fick på flyget från Kalmar.
När flyget sedan landar på Midlanda i Sundsvall & jag ska kliva av planet försöker jag ringa mamma för att kolla om de är framme för att möta mig, hon svarade inte så jag kollar Facebook precis som jag brukar göra, bland de första posterna som kommer upp läser jag att min morfar har somnat in, jag ville inte tro att det var sant, jag hyperventilerar försöker tränga mig fram för att komma av flyget, jag så gott som springer till utgången med gråten i halsen & när jag möter mamma & Lisa är det första jag får ur mig "Är morfar redan död?". Sen brister det & hela bilresan hem till Ö-vik från Midlanda är en plåga, jag ville inte tro att det var sant, jag trodde inte att det var sant. Vi åker & hämtar mina bröder i skolan för att sedan åka & säga ett sista hejdå till den personen som alltid funnits där för mig när ingen annan gjort det, den som alltid trott på mig när ingen annan har gjort det, inte ens jag själv, den jag alltid kunnat berätta allt för, den personen jag alltid kunnat ringa när jag bara vill prata, den personen jag alltid ringt till först när jag haft något att berätta är nu borta. När vi kommer dit är mormor, min moster & mina kusiner där & allt brister ännu en gång, tårarna bara forsar.
Denna text hade vi på din dödsannons & vartenda ord stämmer in på dig & då menar jag verkligen vartenda ord.
”Tack för Din alltid så
hjälpande hand
Så snar till hjälp, så ofta
den hann
Tack för de tjänade
stegen Du gick
Tack för all ömhet vi såg i
Din blick
Du hade ett hjärta så
innerligt gott
Vi tackar Dig vill för allt
vad vi fått
Tack och farväl från oss
Dina kära
Vi vet att vi stodo Ditt
hjärta så nära”
Jag minns att under din begravning satt jag helt tom, tårarna ville inte ens rinna till en början, jag satt där med gråten i halsen, det gjorde ondare & ondare, ingenting ville komma fram men när prästen sedan säger ”jag har hört att barnbarnen var en viktig del av hans liv” så börjar tårarna forsa & går inte att hejda. En annan sak som jag inte ens förstår att jag klarade av är att när vi gick fram & skulle lägga våra rosor på kistan lyckas jag få ur mig ett högt & tydligt ”Hejdå Morfar”, hur gick det ens till? Det kommer alltid vara ett mysterium men efter att jag sagt det insåg jag att det här var slutet, att du verkligen var borta. Jag brister ut i storgråt & har inget minne av om de andra som la rosorna på kistan sa någonting utan jag står & gråter mot mammas axel.
Jag minns när jag flyttade åkte jag runt till alla samma kväll just för att säga hejdå, en av de sista jag åkte & sa hejdå till var dig, du var den svåraste att lämna, jag minns hur vi båda satt & pratade med gråten i halsen, när jag sedan lämnade dig minns jag hur tårarna i bilen bara forsade & hur dina tårar forsade när jag sa hejdå.
Under hösten började vi planera hur du & mormor skulle komma & hälsa på mig under våren, detta hann aldrig bli av men jag kommer ihåg hur glad du blev när vi pratade om det & hur mycket du verkligen ville komma hit & hälsa på mig.
Jag kommer alltid vara tacksam för att just DU är min morfar, trots att du inte finns här med oss längre så vet jag att du alltid är med mig, jag är tacksam för allt du har gjort för mig, det enda jag önskar är att vi fått mer tid tillsammans & att jag hade fått säga alla saker jag inte hann säga, men jag är glad för all den tid vi hann spendera tillsammans.
Att det idag har gått nästan 2 år sedan du lämnade oss är helt ofattbart, du lämnade oss alldeles för tidigt. Livet är så orättvist, det finns ingen som någonsin kommer kunna ersätta din plats, det finns ingen som kommer kunna fylla det tomrum du lämnat i mig.
Jag kan inte ens beskriva med ord hur mycket jag saknar dig, var du än är hoppas jag att du har det bra.
”When someone you love becomes a memory, the memory becomes a treasure”
1944-07-12-2013-01-28 †
Morfar, Jag älskar dig då, nu & föralltid
Kommentera